Läs gärna mitt tidigare inlägg "Julfirande del 1"Mina föräldrars dåliga relation till sina syskon har gjort att jag inte har kontakt med mina kusiner trots att de bara är 6 st. Det är bara T och M som jag har kontakt med och det har att göra med att vi lekte mycket som barn under somrarna.
Det är föräldrarna som skapar sina barns framtida relationer till kusiner, mostrar, fastrar o.d.
När det gäller jul så anser jag att det är föräldrarna som ska ta initiativet och bjuda in till julfirande. Man ska/kan inte förvänta sig att de utflugna unga barnen ska bjuda in. Min mamma bjuder inte IN till jul utan tar för givet att de som vill fira jul hemma hos henne bjuder in sig själva. Det får inte mig att känna mig välkommen. När det sedan är långa avstånd mellan oss krävs det planering och framförhållning för min del.
Under min uppväxt – fram till myndig ålder - höll min mormor och morfar i julfirandet. De och såg till att alla var samlade. Hur litet man än bor så finns det plats i juletid.
Julfirande med hela min släkt är inte längre möjlig pga. relationsproblem och konflikter. En orsak till att min ”stora familj” inte lyckas hålla samman är att den är ”splittrad”. Mina föräldrar är separerade. Min bror är skild och har ny fästmö och tre bonusbarn. Min ”lilla familj” är enkel och består av mig och mina katter. Mina två barn och deras respektive. Jag har även ett ”barnbarn” – hunden Ludde
Det är svårare att hålla samman för de som separerat, gått in i nya relationer och ev. fått bonusbarn och föredettingar på köpet. Det verkar som att julfirandet sker alltmer i mindre grupper och i nya former.
Min moster har dock lyckats att hålla samman sin familj med barn och barnbarn med respektive. Jag kan känna en viss avundsjuka när jag tänker på deras familjs sammanhållning. Dom har roligt tillsammans och respekterar varandra. Det är väl så de flesta vill ha det, eller hur?
Det är föräldrarna som skapar sina barns framtida relationer till kusiner, mostrar, fastrar o.d.
När det gäller jul så anser jag att det är föräldrarna som ska ta initiativet och bjuda in till julfirande. Man ska/kan inte förvänta sig att de utflugna unga barnen ska bjuda in. Min mamma bjuder inte IN till jul utan tar för givet att de som vill fira jul hemma hos henne bjuder in sig själva. Det får inte mig att känna mig välkommen. När det sedan är långa avstånd mellan oss krävs det planering och framförhållning för min del.
Under min uppväxt – fram till myndig ålder - höll min mormor och morfar i julfirandet. De och såg till att alla var samlade. Hur litet man än bor så finns det plats i juletid.
Julfirande med hela min släkt är inte längre möjlig pga. relationsproblem och konflikter. En orsak till att min ”stora familj” inte lyckas hålla samman är att den är ”splittrad”. Mina föräldrar är separerade. Min bror är skild och har ny fästmö och tre bonusbarn. Min ”lilla familj” är enkel och består av mig och mina katter. Mina två barn och deras respektive. Jag har även ett ”barnbarn” – hunden Ludde
Det är svårare att hålla samman för de som separerat, gått in i nya relationer och ev. fått bonusbarn och föredettingar på köpet. Det verkar som att julfirandet sker alltmer i mindre grupper och i nya former.
Min moster har dock lyckats att hålla samman sin familj med barn och barnbarn med respektive. Jag kan känna en viss avundsjuka när jag tänker på deras familjs sammanhållning. Dom har roligt tillsammans och respekterar varandra. Det är väl så de flesta vill ha det, eller hur?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar